anus.

Femdubblade bensodosen nu ikväll. En har sina knep. Visst är det fint? Jag har aldrig, aldrig, varit intresserad av sådant. Här tar jag all kemisk hjälp jag kan få. Och inte kan få. Uppenbarligen. Jag står inte ut.   S t å r   i n t e   u t .   Relationer. Död åt mänskligheten.

Jag hade mått bättre i ensamhet.

Ta bort hoppet. Ta bort tanken om förbättring, om framsteg och om hjälp. För något sådant finns ju inte. Det vet vi väl alla. Har alltid vetat. Men det där jävla hoppet. När döden ligger så nära till hands, då står det där förbannade hoppet och håller en i handen. Besvikelsen. Ännu en gång. Gång på gång.

Mej kan en nog lura i vad som helst. Krama mej så kanske Gud existerar. Eller håll fast mej hårt en liten stund, bara en liten liten stund, så har nog till och med hitler en hel del vettiga teorier han också.

Bara. Rädda mej. En liten stund.
Sen klarar jag mej ett tag till.

h.

Det finns fan inget att säga. Ligger under täcket och fantiserar om att sluta existera. Dag efter dag, vecka efter vecka. Eller nej, igår låg jag under täcket och var bakfull som ett as som omväxling. Har inte varit så bakfull sedan tonåren, men jag har å andra sidan heller inte druckit sprit sen i tonåren. Öl is the shit, note to self. 

Vi var i ett köpcentrum och råkade liksom slinka in på ett systembolag. Efter kvällsmedicinen klockan tjugo hade vi ju hela tolv timmar på oss att lite så där hemtrevligt bara dricka en grogg eller två och känna oss som folk. Vi (jag och Nathalie) drack upp en hel jävla 70´s insåg vi på morgonkvisten när vi skulle fylla på glasen men flaskan var tom. 

Det går över mitt förstånd vilken urbota naiv människa som var nattpersonal just denna natten. En kan gå omkring här i timmar på natten i jakt på zolpidem utan att hitta en jävel. Det finns med andra ord ingen övervakning alls. Men just i förrgår var människan inne hos oss flera gånger och varje gång hade vi en halvtimme kvar på filmen vi kollade på ^^ ^^

Nathalie spydde och jag ragglade tillbaka till mitt rum vid fem på morgonen när nattpersonalen kom in för sista gången och tyckte att vi kunde umgås mer i morgon istället.

Jag blir en missbrukare här. Fint.

Nu hoppas ju jag att ingen vuxen och präktig människa jag känner ska sabba mitt liv (ännu mer). Men jag tror inte att jag gett denna bloggadressen till någon sådan. Har nästan inte gett den alls faktiskt. Typ tre som jag känner. Och vi är lika störda alla tre. Och det gillar jag.

Elefantballe.

Allt är så förbannat jävla dåligt. Tusen småsaker resulterar i en stor så att jag slutligen imploderar. Det gjorde big bang också, imploderade, för att sedan explodera. Jag är i småbitar och snart finns väl ingenting kvar. Jag är bitter. Jag är arg och ledsen, förtvivlad och frustrerad. Och allting går ut över mej själv, såklart. Jag sparkar inte sönder saker, jag slår mej medvetslös.

Någonting har dock förändrats. Jag är arg. Jag förväntar mej inte längre att bli illa behandlad. Det var förr en självklarhet, att jag är sämst och förtjänar all jävlighet i världen. Jag tycker inte längre att det är okej att omgivningen kör över mej gång på gång.

Det känns i bland som att det är jag mot det här stället. Och det är ju åt helvete fel. Jag är här frivilligt och hade så väldigt mycket hopp och ambitioner i början. Nu har jag ingenting. Ingenting alls. Jag gräver ner mej och tar all kemisk hjälp jag kan få. Vilket inte alls är mycket.

Kemin. Det har blivit lite av en sport. Fullkomligt onödigt. Men det är kanske omöjligt att låta bli i ett hus fyllt av knarkare och desperata jakter efter vad som. Dagen: 3-1 till mej. Inget farligt dock. Helt oskyldigt egentligen, och helt utan någon mening alls.

Julpyntat har de gjort också. De ställde in en jävla ljusstake i mitt rum utan min vetenskap. Och en julblomma i plast. Det åkte ut fort som fan. Undrar om dom tvingar på julen på muslimerna här också. Ho ho, fucking ho.

s.

Det går ganska åt helvete, min vistelse här. Sådana där destruktiva saker som en väl inte skall skriva om. Faktiskt är det så illa att just det destruktiva har eskalerat och är värre än det varit på flera år. Måendet är väl dock detsamma. Jag sover bra. Här finns inga demoner. Dessvärre finns det inga människor heller. Jag är ett skal utan innehåll.

blä.

Fy satan vad jag vill hem. Eller nej, jag vill bara bli full. Jag skriver ledighetsansökningar till förbannelse men får avslag efter avslag. Ett kryss i en ruta men det känns som en amerikansk röd jävla stämpel i pannan. Kanske är det för att jag allt som oftast mår dåligt, numera på ett mer aggressivt vis, det är nytt. Jo ja, jag borde ju kanske inte vara själv ett par dar. Men hjälp mej då för i helvete här, när jag nu är här, i mitt rum.

Positivt , det är en störtskön tjej här nu. Det är himla bra. Någon att prata med efter ett halvår. I min plan står att jag ska lära mej etablera relationer, ömsesidiga sådana, för jag har bara haft att göra med mentalskötare, psykoterapeuter och psykiatriker de senaste tio åren. Så jag ska med andra ord prioritera medpatienter framför personal. Inte bli besatt. Så... är det då alltså sunt och friskt att jag hänger mycket med den här tjejen då, även om det kan bli rätt destruktiva samtal? Jag vet ju liksom inte riktigt hur en lever med vänner och framförallt inte hur en talar till dem, med dem.

k.

Jag säger inte så mycket. Dagen har varit. Låg. Avtrubbad. Tacksam. Fylld av sorg är trots allt bättre än hysteri i dess värsta form. Min kropp är helt avslagen efter dagar, flera veckor i stort sett, av obotlig ångest. Benzo, som ska vara så bra, har fått mej att krampa mindre men inte mycket mer än så. Jag har ont. Överallt. Fosterställning. Så länge. Jag lyckas inte räta ut kroppsdelarna.

dbt-kvinnan idag igen. Alltså, är den där behandlingsformen ett skämt? Eller är det kanske bara personkemin som ställer till det, vad vet jag. Jag räknade mest paradoxerna. Lögnerna. Dubbelmoralen. Mest gillar jag, efter att förra gången efter förfrågan fått klargjort för mej att hon har tystnadsplikt gentemot övrig personal, börjar dagens samtal med "jag pratade med personalen om det vi pratade om sist och förklarade att.. yada yada.."

Jag vet inte. Försöker lista ut vad som är relevant. Ingenting liksom berör. Inget som hänt mej, inget jag minns, allt det hemska som jag upplevt och upplever, ingenting. Berör.

f

Första dbt-grejen. Det är svårt det här. Mina behandlare sedan tolv år tillbaka har föraktat dbt och kbt och liknande och indoktrinerat mej med antipatin mot det hela. Människorna som betytt mest för mej, som jag litat blint på, skall jag nu ifrågasätta och utöva dess motsatta metoder.

Så nu har jag här både en dbt-terapeut och en sån där ospecificerad se-till-alla-teorier-terapeut. Jag kan ju inte påstå att jag hoppar och skuttar. Allt är så... uttjatat. Jag har hört allt. Jag kan allt. I teorin. Allt som sägs är bara jobbigt att lyssna på, för jag har hört teorierna och försök till analyser till förbannelse. Jag vet vad alla frågor har förs var. Så jag ber lite till gud. Snälla överlista mej, kom med något nytt, ge mej en chans att kunna komma vidare i livet. 

j a g   k a n   i n t e   g ö r a   j o b b e t   å t   d e j.   d u   m å s t e   v i l j a   o c h   k ä m p a.   v i   k a n   k l a r a   d e t   h ä r.   t i l l s a m m a n s.   o c h   j a g   f i n n s   h ä r   f ö r   d e j.

No shit, sherlock.

k e d j e a n a l y s e r.

Jo, ja, jo jag tänkte ju naturligtvis en hel del innan jag förtärde den där ölen. Det verkar vara det som är poängen. Lokalisera tanken innan. Känslan innan. Jag kan skriva en uppsats, en diktsamling och en självbiografi om känslan innan jag skär mej istället. Så slipper vi prata menar jag. f ö r   j a g   v e t   a l l t   d e t   d ä r.

Nej, jag är bara mörkt bitter nu. Jag ger vad som helst en chans. Det här kan bli bra. Jag hoppas på att finna hoppet. Och jag kämpar för att finna viljan att vilja.

Men. Ha. Bäst är nog att jag fick en röd whiteboardpenna som jag skall rita streck på huden med, var och när jag känner en impuls att skära. Det var ju nästan ett så fint förslag att jag genast drog streck från mungiporna upp till världens gladaste smiley. För det tyckte jag var kul.

d

Det finns ungefär ingenting som är bra just nu. Nej, hur mycket jag än tänker så finner jag inget bra alls. Inte ens lite. Min mobil har jag tappat någonstans. Det kvittar. Det kvittar, hur mycket bryr en sej om resten av livet då? Jag vill ändå inte ha kontakt med omvärlden. Så nu har jag internet på helger och mellan 16 och 22 på vardagar. Så nu vet ni det. Kunde inte bry mej mindre. 

Besvikelse efter besvikelse efter besvikelse. Och den slutgiltiga kapitulationen var en mus på min rökplats. Det spelar ingen roll om sjuhundrafjorton människor omkring mej säger att den inte är farlig. Efter stesolid var (och är) jag så fullkomligt förlamad av skräck att jag sprang rakt ut drack öl på första bästa ställe. För musen ledde till ännu en besvikelse. Jag står och hoppar och skriker på en stol, får en stesolid och personalen, hör och häpna, går därifrån. Igen. Ännu en gång. 

Helt seriöst. Då när jag hängde i en snara i taket för ett tag sedan hade jag timmen innan skrikit rakt ut i korridoren att lämna mej inte ikväll för jag kommer att ta livet av mej. Personalen säger så glatt att dom ska komma förbi och titta till hur jag har det senare.

Tja, resultatet blev så där fint att jag ragglade mot okänt mål (jag minns inte) föll och slog bakhuvudet i asfalten. Ambulans till intensiven i Oskarshamn och dagen efter poliseskort till slutenvård i Västervik. Allt är fantastiskt.

Jag pallar faktiskt verkligen inte bry mej. Misstänker att jag inte kommer att få vara kvar på det här behandlingshemmet för jag vill ju inte bli frisk, så heter det. Jag försöker ju inte. Allt är mitt fel. Jag tar inte emot hjälp. Men varför är jag då här? Varför är jag här om jag hade klarat av att leva på egen hand?

Och jag bara undrar, vad kallas det att skrika rädda mej, jag kommer att ta livet av mej rakt i fejjan på en (flera) mentalskötare om inte hjälp mej? Vart brast min vilja där? Vart är det min vilja brister när jag hysteriskt gråter för att jag en timme innan stöt på en mus och får som enda respons att: det är mat nu, gå och ät.

Jag vet att det är mitt fel. Jag vet att det är jag som sätter rakbladet mot min hud och att det är jag som dricker ölen. Det är mitt val, bara mitt. Men vad ska säga till personal när jag överlever inte leder till ingen hjälp alls?

Jag kanske är dum i huvudet, men jag kan omöjligt skylla allt på mej själv. Jag tycker att vården brister. Har jag fel? Vad säger ni? Och om så är, vad finns där att säga när jag mår dåligt, när hjälp mej inte räcker till? Hur ska jag formulera mej?

Vid liv antar jag.

Mjo. Jag vaknade ungefär igår. Det har varit svart. Svart räcker egentligen inte till, men det är det mörkaste jag hittar. Det händer saker. Jag vet inte. Jag måste väl typ erkänna mej besegrad på vissa plan. Inte trodde jag att jag någonsin skulle kunna känna någon form av glädje(?) över tid med en människa som inte är så där fantastisk. Så där fantastisk att jag kan ägna resten av livet till att kämpa för den. Jag visste inte att det finns något halvdant. Det är förvirrande.

Och jag tycker om en här. Två kanske. Tre med den dödsdömde (vars taktik är att ignorera mej). Tre. Det är stort. Det där går kanske över andras förstånd. Att inte veta hur människor jag ser var dag ser ut, efter fyra månader. Jag brukar lyckas få fram ett hej, när jag mår bra.

Den här människan är åtta år yngre än mej.
Åtta, fy fan för åtta, åtta förföljer mej, åtta, arton, tjugoåtta. Fu. 

Sådana dära - unga, elever eller praktikanter brukade bli varnade för mej, där jag en gång var, rum sextio, mitt rum, min avdelning (vemod). "Nej för i helvete, gå inte in till henne! Då får du en stol i huvudet!" Nu var det ju kanske så att personalen tog fel på mej och min likasinnade medpatient. Jag kastar inga saker. Jag dödar med blickar och får vem som helst att falla.

Apropå medpatienten där, hon ifrågasätter min professionalitet med tonen av en mörk humor. "Du är ju bara en fejk-borderline-patient. Du har ju nåt sorts samvete i sista stund och ställer saker till rätta innan de ens uppdagats. Jävla fegis."

Det är väl bra? Ha. Humorn. Destruktivt säger somliga, en vänskap byggd på misär. Skratt i gråten, säger vi. Och vi kan överleva allt. För vi är där båda två. Fast just nu är det inte jag som ligger på en plastmadrass med ingenting mer, mer än två ögon som följer var rörelse. Rätt åt dej, smsar jag tillbaka och bifogar en bild på min säng med täcke, kuddar och allt.

Och apropå diagnoser så har jag ju faktiskt ingen aning om vad som står i papperna. Har bara sett korta delar ur journalen en får vid tvångsvårdsrättegångar. Någon blev nyligen alldeles förvånad "va, men du har väl multipel personlighetsstörning? Det har jag alltid trott. Det finns ju ingen mer så skrämmande splittrad människa som dej."

Ööö, nej, tacka faan för det. Eller, va? tack? För vad? Att jag absolut inte har klyvt min identitet eller att jag är så konstig att människor tror det? Nej, jag vet inte vad.

Neråt. Ner ner.

Det ser mörkt ut nu. Sanningar, förödande sanningar. Slunga mej bort om all kontroll allt hopp, allt vad liv heter. Tre dygn i sängen. Jag. Är. Inte. Längre. Nånting. Jag är ingenting. Jag har levt på ett sätt så länge jag kan minnas. En form av livsfilosofi skulle en kunna säga. Och nu är den borta. Kvar fanns visst ingenting. Jag tror inte jag kommer att resa mej upp igen. Det är för mycket. Kanske är det det här jag väntat på i alla år. Den slutgiltiga anledningen att hoppa. Inte vet jag. Någonting. Somna om. somna om. somna om. Palla leva.

Men försvinn.

Idioter! Ha. Enda gången jag gått ut på avdelningen idag. Sicken sport det blir, trots att jag hatar alla former av lugnande så är det la gött att få för många.

- jag behöver min vb
- okej, här har du... solpisolp, jag kan inte uttala det.
- zolpidem, men det är stesoliden jag vill ha.
- ....oxoxascand...har vi här..
- den byttes i tisdags, jag har stesolid nu.
- det finns inte här.
- aja, men skit samma, då vill jag ha flera sobril
- okej, här har du.
-    :)  en tackar en tackar (din chef tackar nog inte).


Detta var min tredje kväll här:

- jag vill ha sobril.
- jag hämtar det.

- fast det där är stilnoct, jag vill ha sobril.
- okej, jag går och fixar det, kommer tillbaka.

- du har ingen sobril.
- a, nej just det, det heter oxascand nu.
- men det är inte sobril.
- det är samma sak.
- det heter olika, men här har du zolpidem, du hade ingen stilnoct.
- det är samma sak, men det spelar ingen roll för det är oxascand jag vill ha.
- men den här ska du ha till natten.
- a, fast jag vill ändå ha sobril.
- men ta den här nu så kommer jag om en halvtimme med sobril.

Jao, fin ordning där. Vi somnar först.

Stil.

I det stora hela står det still. Jag är halvdan. Utanpå. Och plågas av tvivlet. Inuti. Jag har inte viljan att vilja just nu. Framåt. Jag kastar ner mej själv i fallet. Fall då! Tillräckligt djupt.

Har påbörjat en neuropsykiatrisk utredning. Skulle ta flera evigheter om jag fattat det rätt. Nu ska jag få svart på vitt på papper att jag är förståndshandikappad. Tacktack.

Ibland ser jag nya städer. Genom ett fönster. För mår en inte bra skickas en till närmaste slutenvård. Det var första gången jag hälsade på Västervik. Det var en fin stad. Genom fönstret. Fan. Jag är fullkomligt likgiltig nu.

Det är inte på topp och det är farligt. 

Jag brukar springa iväg.

Och hämtas av ingen.

Det mest roande på väldigt länge är ett telefonsamtal med en medpatient från hemstaden igår kväll. Hon är alltid fast och min stående replik är "... nä juste, du får ju inte gå ut". Det tycker jag är roligt och jag säger det så ofta som möjligt. Mindre roligt när det är ombytta roller dock.

Hur som. Mitt i den här jävla misären, min och hennes, så har hon så jävla mycket humor. Hon skiter i allt men gillar att jävlas. Efter tre veckors svält så var det nån liten vikarie som gjorde ett blygt försök att få i henne nåt. Antagligen ville han mest få förlängt vikariat. Och på en sekund såg hon sin chans till ett varmt välkomnande.

"jo, jag vill nog faktiskt det. Jag orkar inte svälta längre. Har varit sugen på äppeljuice hur länge som helst. Iskall, snälla hämta en hel tillbringare med iskall äppeljuice"

Och människan sveper. Hon är sjukt allergisk mot äpplen så resultatet blev katastrofalt och ett väldigt kreativt sätt att skada sej på, på en avdelning med dygnet-runt-vak i tron om att deras bristande inredning gör någon skillnad för någon som inte bryr sej.

Och en säkert ganska osäker vikarie.

Baraskjutmej.

Så här är det, jag avskyr mitt rum. Eller ja, lägenhet dårå. Jag har två rum och kök varav jag har bommat igen ett. Jag fixar inte en avsedd plats för sömn. Jag kämpar ju emot den där timlånga mardrömmen in i det sista och lägger mej således inte i en säng och välkomnar den.

Jag fick byta lägenhet om jag ville men efter att ha vägt för- och nackdelar till förbannelse behöll jag slutligen det här smutsiga rummet. Vinsten är tvättmaskin, torktumlare. Och. Den enda människan värd att gå ut på avdelningen för (föreståndaren), hennes kontor, tätt intill.

Relationer är meningen med livet, var det inte så?

Jao, till saken. Jag försöker förtvivlat skapa något jag överhuvudtaget kan stå ut med. Äckliga tapeter, fula möbler och en planlösning som inte alls faller mej i smaken gör det fullkomligt omöjligt. Jag är väldigt uppgiven.

Det tog en månad för mej att ens packa upp väskan (jag är inte klar). Två månader för att med mycket aggression klippa ut och limma fast en röd clownnäsa på en jävla marilyn monroe-tavla (vem fan inreder med en sådan i ett rum som bör vara individneutralt?). Och nu, efter tre månader, bor jag fortfarande i en ryggsäck och sover på någons soffa (för gud vet hur många som legat och runkat i den där äckliga sängen).

jag.vill.inte.leva.på.flykt.

Jag vill hitta hem och det gör jag inte på någons soffa.

Hem. Bort.

Hämtat saker i Nypan och hotellnatt i Kalmar med systra mi. Mycket fint. Och nu är jag tillbaka. Jag har liksom sovit i en soffa i tre månader för att jag är rädd för atmosfären här. Väggar, säng. Någon annan har varit där före mej och det är obehagligt (hotell också, av samma anledning). Men nu köpte jag påslakan, nytt täcke och kudde och min syster flyttade ut sängen ur sovrummet till det rummet jag står ut med att vara i, och fixade fint. Kanske går det bra nu. Hämtat bolltäcket också. Det artar sej.

Och jo, hemma i Nypan. Det räcker med att närma sej så skriker ångesten till mej på högsta volym. Men det var okej. Finaste Erkki mötte mej på stationen och hade fixat lyxmiddag. Min systerdotter har lärt mej den där klappgrejen med glas och lyfta och grejja. Det är lite av min nya hobby nu.

Men det är dumt. Min förra psykolog sa hela tiden att jag aldrig skulle jämföra mej med andra. Jag skulle utgå från där jag var och jobba därefter. Det är så här det är, acceptera, och ta mej framåt hur långt efter andra jag än är. Det går bra. Här. Jag har mina problem och kämpar med dom. Framsteg.

Hemma är jag bara.. psykiskt sjuk.

Ett tidsfördriv att dö för.

Jag är jättebarnslig. I bland. Gärna i samband med ett lite dåligt mående och bristande impulskontroll. Min plan innan jag åkte till det här stället var att stjäla lite tejp från psyk. Ni vet den där gula med texten smittförande riskavfall smittförande riskavfall smittförande riskavfall. Det hann jag inte. Istället, i ett aggressivt tillstånd, gjorde jag en egen skylt till ytterdörren. Senare blev jag glad men texten fick sitta kvar. Bortglömd.

Tills i morse, när en tant (personal) med okänt namn river bort den. Med ett trevligt bemötande, helt okej. Med en bitter och fullkomligt avskyvärd attityd, aldrig i livet. En fullkomligt meningslös kamp att gå in i, men jag är väl uttråkad antar jag. Och gillar inte onödigt otrevliga människor.

En krigar inte mot en självmordsbombare.

Nu har jag pysslat och ritat och bokstaverat hela dagen. Ska en göra det ska en göra det snyggt. Och nu har jag en hel affisch med hänvisning till yttrandefriheten och jag är giftig och mitt rum är skabb.

Jag har varit sysselsatt och väldigt road. Det är bra.

Jag borde läsa lite sveriges rikes lag. Att kollektiv bestraffning är förbjudet i Sverige kan jag ju liksom inte hänvisa till i så många andra sammanhang än när rökrum på avdelningar bommar igen (vilket dom kan göra om en sitter på golvet, tar in kaffekoppen eller är fler än tre folk åt gången).

Jag är jättekonstig.
Och trött.

Sanningen (inte sekten).

Den självupplevda slutsatsen. Jo apropå vårdpersonal. Så här ligger det till, att nittio procent suger. Alltså, de är fullkomligt värdelösa på sitt yrke. Missförstå mej rätt. Över hälften (säkert nästan alla) är snälla och vill väl. Men, tja, vilja räcker inte långt. Tyvärr. Det är dom där få få guldkornen. Men resten behövs väl där som utfyllnad antar jag.

Fy fy faan vad jag saknar min gamla nattpersonal. Hen jag friade till i ett väldigt berusat tillstånd (In vino veritas). Den enda som helt på riktigt kan få mej att skratta. Den enda som helt på riktigt kan få mej att tycka livet är en ganska bra idé trots allt. Det gör ont.

Det gör ont.

Det där att plocka fram folk i minnet när en är ledsen är bara den största lögnen ever. Nu plockade jag fram hen, M, och jag blir inte alls glad. Jag blir ledsen. Varför i helvete ska en beblanda sej med mänskligheten överhuvudtaget? Jag vill ha dom här. Annars kan du ta dina minnen och försvinn ur mitt liv. Älskade, älskade du. Älskade, älskade du.

Winterdäck. Han är en stor man.

Frustrationen.

Sådana där situationer när en står där och stirrar idiotin i vitögat. Det kan vara ren och skär psykopati med behovet av maktutövning. Sarkasmen, den onde vårdarens vapen och nöje då hen håller i nyckeln (står vi på samma mark knäcker jag dock vem som helst). Ignoransen. Ha, nyckelknippan igen. Hela din stolthet står i skogen och växer. Och deras fåniga leenden, försöket till den mentala terrorn.

Maktmänniskorna behärskar jag. Morgonmöte och jag försöker så snällt be om ursäkt för ett (verbalt) aggressivt utbrott kvällen innan. "Hahahaa, det var bra, jag tyckte det var roooligt".

Ja, jo, det var kul.

Men inte berör det särskilt mycket. Göran ligger fyra meter under marken. I mina ögon (jag dödar ingen). Göran kan gå tillbaka till sitt industriarbete som han sysslat med i hela sitt yrkesverksamma liv, fram tills nu. Göran blev nog avskedad, eftersom att han i sista åren byter maskiner mot människor. Varken han eller vi vill ha honom här. Dö göran, dö. Inte ens maskiner tycker om dej. Och det tycker jag är rooligt. Moooahahhaha.

Men den bristande intelligensen. När fanskapet inte har en siffra rätt bakom pannbenet, det är ju bara.. ta en sobril och upprepa mantrat somnasomnasomna tills en, ja, somnar dårå.

Tur att jag levt så länge i slutenvården. Och piva. Jag har gått igenom allt sånt där. Jag överlever det. Och den typ av personal går mej bara förbi. Har ingen aning om varför jag vet vad göran heter. Det var märkligt. Väldigt märkligt faktiskt.

Wtf.

Jag undrar ju lite så här. När jag inte bloggat på flera månader, skriver ett inlägg och på fem minuter har 47 läsare varav nittio procent är från Indonesien. Vad vill ni mej? Är svenska ett obligatoriskt ämne där eller ska jag vara lite rädd?

Oh yes indeed.

Jo men visst fan. Jag känner en till. Jag har faktiskt en vän här. Hen fick en raket i fejjan och kan liknas vid en dement och väldigt ointelligent femåring som både har pippat och slagits. Fin blandning, eller hur? Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta den kombinationen. I dag pratade hen sex över en kopp kaffe och cigarett. Joråmensåatt...

Hur säger en något i stil med skit i det så lever du längre till ett barn. vuxen. störd. men så oerhört hjälplös människa? Det går liksom inte att vara något annat än snäll.

I dag har jag för övrigt varit i en närliggande stad och kommit hem med påsar jag absolut inte planerat. Skriker åt mej själv jävla konsumtionssamhälle, jävla kapitalist, jävla materialist, jävla mej.

Jag gick omkring med en duracellkanin på uppåttjack. Det är väldigt mycket missbrukare här. Och jag är oerhört trött. Och övergiven. Och ledsen. Och låg. Tyck om mej för i helvete.

Joråmensåatt.

Känslan när en ansvarig behandlare konstaterar: Du har väldigt stora och mycket svåra problem, din behandling kommer att lång tid.

Eller när en gör något test och får poäng 32. Jag undrar ju då naturligtvis vad det innebär, vad är max respektive lägst poäng liksom? Är jag mycket konstig eller bara lite? "Jaa, du är ganska väldigt mycket konstig..." Jag fick senare reda på att skalan låg från 30 till över något tresiffrigt.

Den känslan.


Jag försvann. Men det var ju ändå ingen som saknade mej så det kvittar ju. Det är skittråkigt att vara medvetslös. Skitläskigt att två dygn senare behöva hjälp för att kunna sitta upp. Gör inte så.

Nu är jag på ett behandlingshem. Här finns får. Floff floff floff. Jag fick tre dygn på mej att packa ihop mitt liv och åka hit. Och det är väl bra. Eller förbannat jävla skitjobbigt kanske det heter. Jag åker bergochdalbana och dör den mentala döden om och om igen. Och däremellan finns det massor att göra om en orkar.

Jag har en ateljé med allt en kan önska sej och skulle kunna vara hur kreativ som helst. Det är jag inte. Längre. Jag är ett ingenting. Men jag försöker. Efter tafatt oljemåleri gav jag mej på porslinsmålning. Kämpade satan med en kaffekopp till den enda vettiga människan här. Hösttema med fallna löv i alla färger som hör årstiden till och namnet med kursiv snirklig skrivstil. Sen fick jag reda på att hen har svårt för färgen orange. In i väggen med kopp-fan och aldrig mer skall en pensel få lura mej till beröring.

Den enda vettiga människan här ja... Jag är dum i hela huvudet och fixar ju inte riktigt det här med relationer. Efter tio veckor känner jag fortfarande - ingen - förutom den där vettiga människan dårå (som jag efter första kraschen, hon lyckades rädda, placerade på en piedestal way för högt).

Hen är egentligen inte alls en människan jag förstår mej på. "Favoritfärg? Nää, jag vet inte. Det har jag nog aldrig reflekterat över" Tre minuter senare. "Jag har nog lite svårt för orange" Hur är det möjligt? Och snabba bilar? WTF?! Det kan väl inte intressera en normalt fungerande människa?

Jag försöker lära mej det här.. allt eller inget. Mitt i mellan alltså.

Jag säger farväl nu. Ni har varit mej kära. När solen går upp i morgon, finns inte jag.

(jag älskar min familj.)