Jag säger inte så mycket. Dagen har varit. Låg. Avtrubbad. Tacksam. Fylld av sorg är trots allt bättre än hysteri i dess värsta form. Min kropp är helt avslagen efter dagar, flera veckor i stort sett, av obotlig ångest. Benzo, som ska vara så bra, har fått mej att krampa mindre men inte mycket mer än så. Jag har ont. Överallt. Fosterställning. Så länge. Jag lyckas inte räta ut kroppsdelarna.
dbt-kvinnan idag igen. Alltså, är den där behandlingsformen ett skämt? Eller är det kanske bara personkemin som ställer till det, vad vet jag. Jag räknade mest paradoxerna. Lögnerna. Dubbelmoralen. Mest gillar jag, efter att förra gången efter förfrågan fått klargjort för mej att hon har tystnadsplikt gentemot övrig personal, börjar dagens samtal med "jag pratade med personalen om det vi pratade om sist och förklarade att.. yada yada.."
Jag vet inte. Försöker lista ut vad som är relevant. Ingenting liksom berör. Inget som hänt mej, inget jag minns, allt det hemska som jag upplevt och upplever, ingenting. Berör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar