It aint funny.

Gårdagen var. vidrig. Men det är ju inget ovanligt här. Stora korta drag lång kort version skit samma precis som att någon bryr sej hela min värld är bara ett rent helvete just nu. fast jag ser inte helvetet. det är bara kaos. snurrar och snurrar och jag är. inte. jag är inte med. 

städar maniskt men det går sakta för jag står still. Det går en bil till götet klockan tolv. en annan ska på perm. jag kan hoppa in om jag vill. i bilen. eftersom att det är som det är gör jag nog det. men där väntar ingen. två bröder som egentligen inte vill träffa mej. som inte kan göra något för mej. den ena smuggla in mej på sitt folkhögskole-internat. kanske. den andre, om han känner för det (världens mest oberäkneliga människa) ge mej värme i sn lägenhet. Alternativt hänga med tjackare nånstans. Men vad finns att förlora?

Jo, min plats här. Som är värt? Ingen ting. Absolut ingenting. Förutom. Tillbaka till nyköping. Tillbaka till till till ett helt liv av ett rent helvete. Men detta är ju också ett helvete.

Snälla snälla snälla säg till mej att jag sover. det här är inte på riktigt. det här händer inte. Det kan inte vara så här. Jag letar efter att himlen öppnar sej, som donnie darko.

Jag stod på isen igår. på den vackra sjön. Ett steg till och den brast. jag ville då. jag blev nog lättad när någon fångade mej. tolv timmar senare, hela tiden ensam köld- och ångestskadad, skakad i en säng ville jag, igen.

Varför rädda någon fysiskt men döda den mentalt?

jag fattar inte
jag fattar inte.

Jag sprang och sprang och linne och sockor i snön. Snäll bil. Snäll kvinna. Tillbaka. Snäll personal. Lögn. Kasta in mej i rummet med len röst för att sedan skadada, skakad, fosterställning, i ännu ett dygn. ensam. Lurad. Lurad. Precis som doktor fantastisk alltid lurade mej,
=
Lev. lev. lev. för min skull. (men jag tänker då fan inte ingå i ditt liv mooooooaahahhahha)
Jag undrar hur mycket ni skrattar åt mej inombords. hur mycket ni roar er över era middagar hemma åt tanken på mej och min sjukdom och min galenskap.


Jag är ett kaso och jag kan inte prata längre. kan inte ringa någon. har ingen att ringa. kan inte lyfta någon lur. vet inte hur jag springer. hura jag stannar.

och ironiskt nog "började" jag en högskolekurs i måndags. Första universitetspoängen. Ett steg i rätt riktning. Nåt bra. Men det blev ju inte så. Jag står med ena foten över kanten.

Jag ska skära mej i ansiktet igen. jag behöver det. för min skull. för andras skull. Jag behöver femtio stygn i ansiktet. för att orka tänka lite och känna lite. och för att jag kan se det som min livsuppgift. att rädda yngre generationer. det är på riktigt det här. ta inte för stora risker. skriker en efter hjälp så.... behöver en... just det... hjälp.

och jag är ändå redan förstörd. för gammal. mitt liv går inte att rädda.

min systerdotter kommer att bli ledsen. om jag dör. om jag blir förlamad. dregglar eller har ännu ett ärr tvärs över hela fejjan.

jag hade bokat tid för en piercing i smilgropen.
jag behöver den inte längre.

hoppas himlen öppnar sej snart.

jag vet inte vad som händer med mej.

och de andra, personalen patienter som inte finns. dom äter kanske frukost nu. jag har nog inte ätit särskilt mycket senaste veckorna.

h

Jag mår liksom inte så bra. Och jag har ingenstans att häva ur mej alla orden. Är så van, flera år av invand vana, att prata prata prata med psykolog, avdelningspersonal och doktor fantastisk. Dom vet allt om mej. Verkligen allt. Mest den fantastiska dårå. Hon som bytte telefonnummer och flytta från stan. Fy fan vad jag kan sakna ibland. Men nuförtiden saknar jag mer livet än människor och det är väl friskt tror jag. Jag vill komma vidare. Ja, det vill jag. Men jag vet inte hur en gör. Jag har tamejfan inte en jävla aning om hur jag tar mej vidare härifrån. Och ingen som varken kan peppa eller hjälpa mej på traven.

Jag är mestadels alldeles ensam på mitt rum. Utifrån sett kallar folk mej nog för deprimerad. Det är jag inte, tror jag. Jag bara vill ingenting. En kille här från missbrukarsidan söker mycket kontakt med mej. Av sådan dära närhet, det förstår tillochmed jag, som vanligtvis inte fattar någonting. Men visst, jag kan svara på glada-gubbar-sms och titta på film i någons säng efter personalens sista medicinutdelnings- och övervakningsrunda.

Jag kan allt.
Jag är bara lite ledsen.
Över allt.

gh

Bara gråter när morgonmedicinen kommer. 

- Ge mej hela dosen stesolid jag får ta nu på morgonen. Jag orkar inte. hämta mej på torsdag när psykologen kommer.
- Men du.. vi sätter oss ner och pratar efter frukosten..
- Du säger ju ändå bara att alla kommer att ordna sej.
- Jag kommer in sen.

Och hon kommer - för att tala om att hon ska åka iväg en stund. Och hon kommer igen - för att tala om att hon ska baka med en annan patient. 

Och jag letar upp - för att få veta att månadsrapporter måste skrivas.

Och jag tar en månads bunkrad stesolid och somnar. Jag hatar sån där jävla meds. Ge mej imovan. Jag vill känna, inte sova. Jag vill prata, inte sova. Jag vill få hjälp, inte sova.

Jag mår inte bra. Förut av dödande minnen som attackerar och en nutid som gör sej påmind och ett liv som skär inifrån och ut. Och nu av den fucking jävla besvikelsen av vilket jävla skitställe jag befinner mej på.

Psykologen (som jag gillar) är för övrigt typ alltid hemma för sjukt barn. För första gången lite sådär halvföraktar jag jämställdheten och tycker att månggifte borde vara tillåtet när en har ett yrke som sådant, som är avgörande för mitt liv och hälsa.

Död åt allt.
(inte er)

GodJävlaMorgon.

Mardrömmar. bort. bort. försvinn. dra åt helvete.

Stesolid.

Tänk på annat. Vad som helst. 

Tänk på idioter som säger "jag är för jämställdhet men är inte feminist". Nutidens största paradox. Tryck in lite intelligens i din hjärna och förstå att ordets enda definition är jämställdhet mellan könen. 

Och islamisering. Vad faan är det för någonting egentligen? Överallt ööööverallt hör jag slask-ordet. Den enda jäveln som kan islamiseras är väl en individ som på eget bevåg konverterar till islam. Eller?

Åå, jag är så rädd för att judifieras. Eller kristendomifieras. Hujeda mej för att tvingas gå på gudstjänst i en kyrka varje söndag.

Tänk vad hemskt att läsa bibeln. Eller koranen. Eller titta på en fotbollsmatch. Under tvång. Ännu hemskare att inte få göra det. Gör vad faaan ni vill på eran fritid.


(alla som ska rösta på sd vill jag inte ha någonting med att göra by the way)

hej då ännu en relation.

I thought I've hit the ground, smashing myself to pieces.  But still... I'm falling...

dxfcgvhbkj.

Belle & Sebastian, Smashing Pumpkins, Wannadies. Jag fick med mej lite skivor när jag panik-packade efter permissionen. Så nu svävar jag omkring i tonårsbubblor och slungas både hit och dit av var låt som kommer. Minnen av alla dess slag. Fina sådana, kan jag tro till en början. Sen attackeras jag av resten. Allt det där som egentligen inte var särskilt vackert alls, men som jag gärna förtränger när jag tittar på omslaget till Mellon collie and the infinite sadness -skivan.

Jag har förövrigt sovit hela dagen. Det är fantastiskt. Och det är ju sorgligt. Att det bästa kan vara att slippa påminnas om att en lever. Vad väntar jag på?

graTis.

Jag har inte börjat dagen med stesolid. Det var länge sedan. Däremot är hela mitt golv fyllt av splitter från allt av som kastas går, från igår. Kvällen var svår. Känslorna tog väl slut och nu är jag som vanligt, vad nu vanligt är. Jag ska kirra mej själv en cd-spelare. så retro, men min dator står på dygnet runt endast för musikens skull. Vi har ju inte internet förrän fyra på eftermiddagen (bortsett från på helgerna), så det känns ju rätt onödigt. Dessutom har jag blivit en kollegieblocks-skrivare så word-program klarar jag mej utan det också.

För nio år sedan fick jag ett sms: 

För tjugo år sedan var det här en lyckodag, synd att det inte är det nu.

Det gör ont i mej än. Det är nog den hemskaste meningen jag läst i hela mitt liv. Jag menar inte elakaste. Jag menar det som mentalt slagit mej själv hårdast på käften. Någonsin. Jag satt med övervak efter att ha blivit sydd i flera lager på halsen efter att skurit mej, riktigt riktigt illa. Jag tänker inte Hur kunde jag göra så mot mej själv? Jag tänker Hur kunde jag göra så mot min mamma?

Jag tänker ofta på henne. Numera. Hur illa jag gjort henne. Genom att vara den jag är. Att jag blev den jag är. Har ett foto på henne som ung. Som liten flicka. Hon förtjänar något bättre. Något så väldigt väldigt mycket bättre.

Grattis till mamma min.
Som fick sitt tredje barn för tjugonio år sedan.

Tvåtusenfjorton.

Jag hade inte planerat att följa med in i det här året. På riktigt alltså. Men inget blev som jag tänkt mej och jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att min permission inte slutade så som jag ville, som ett glatt minne. Det blev istället en dosett fylld av mediciner som glömde bort att sväljas, ingen sömn, dåligt med mat, vanföreställningar och mycket mycket ångest. Jag vill inte att min familj ska minnas mej så,  för deras skull.

Och nu är jag är. Och jag fyller år i morgon. Domedagen. Det bekommer mej faktiskt inte. Jag överlevde nyår. Siffran kvittar, det var året jag fasade inför. Nu är jag redan där. Så det är som det är. Nu är här. Jag hatar nu. Men det har jag ju alltid gjort.

2013 har inte överträffat det föregående i skräckbemärkelse. Alltid nåt. Doktor Fantastisk kunde inte lämna mej igen. Och värre kunde det ju inte bli. Livet betyder ingenting längre och kommer aldrig att göra. Jag är rädd för att dö. Men friskhet är inte heller något som lockar. Vilket gör det fullkomlig paradoxalt att vara på ett behandlingshem. 

Kanske finns det något där ändå. En dag uppenbaras kanske vad. Hoppet verkar ju  finnas trots allt. I annat fall vore det ju inte särskilt svårt att dö.


Jag har fölorat....
Allvårdsenheten (psyk), min största trygghet de senaste tio åren.
Min bästa vän.
Den vän jag umgås mest med.
Min psykoterapeut sedan tolv år tillbaka.
Läkarsamtal en gång i månaden sedan typ åtta år tillbaka.
Tät kontakt med min mamma trots att vi har en väldigt känslomässigt störd relation.
Intensiv ångest (vilket ju är en vinst).
Stunder av fantasier om att jag är ett barn som fortfarande kan vaggas lugn.
Stunder av trygghet, av att vaggas lugn.
Personal


Jag har fått....
En ny vän. Vars relation till antagligen är mer destruktiv än fin. Eller jag vet inte. I det destruktiva finner en väl oftast det vackraste.
Flyttat till ett behandlingshem 30 mil bort som jag mestadels hatar.
En Psykolog.
Ett självskadebeteende som eskalerat (är det konstigt när en förlorat all sin trygghet på en och samma gång?
Aggressivitet, kaffekoppar flyger hejvilt.
Långa perioder av deppressivitet.
Långa perioder av uppgivenhet.
Förödande insikt om att jag är vuxen.

Och nu mår jag rätt dåligt.

I morgon ska jag åka iväg hela dagen med en personal till Kalmar för att göra "roliga" saker (precis som om jag tycker att någonting är roligt) för att jag har erkänt mej väldigt suicidal.

"I try not to live in the past, but.. sometimes the past lives in me"
- Jamie Ford

It´s painful to say goodbye to someone you don´t want to let go, but it´s more painful to ask someone to stay when you know they want to leave.

Now you´re just somebody that i used to know..


Och nu ska jag vara jättetöntig, men efter så många år i terapi vet jag att det till viss ångest finns en anledning, inte all, men ibland är det tamejfan inte mitt fel. Jag håller i vapnet och jag använder skiten. Ingen är på intet sätt ansvarig, men det finns en anledning till valen jag gör. Och note to self: Jag skriver alltid i affekt.

i feel like shit, and all i can do is.... feel it.


Määäh, för att vara lite positiv dårå. Jag har hittat en tatuering jag planerar att pränta in på kroppen. Och jag har hittat en text jag ska stjäla, förstora och piffa upp min vägg med. Sådetdå.