h

Jag mår liksom inte så bra. Och jag har ingenstans att häva ur mej alla orden. Är så van, flera år av invand vana, att prata prata prata med psykolog, avdelningspersonal och doktor fantastisk. Dom vet allt om mej. Verkligen allt. Mest den fantastiska dårå. Hon som bytte telefonnummer och flytta från stan. Fy fan vad jag kan sakna ibland. Men nuförtiden saknar jag mer livet än människor och det är väl friskt tror jag. Jag vill komma vidare. Ja, det vill jag. Men jag vet inte hur en gör. Jag har tamejfan inte en jävla aning om hur jag tar mej vidare härifrån. Och ingen som varken kan peppa eller hjälpa mej på traven.

Jag är mestadels alldeles ensam på mitt rum. Utifrån sett kallar folk mej nog för deprimerad. Det är jag inte, tror jag. Jag bara vill ingenting. En kille här från missbrukarsidan söker mycket kontakt med mej. Av sådan dära närhet, det förstår tillochmed jag, som vanligtvis inte fattar någonting. Men visst, jag kan svara på glada-gubbar-sms och titta på film i någons säng efter personalens sista medicinutdelnings- och övervakningsrunda.

Jag kan allt.
Jag är bara lite ledsen.
Över allt.