gh

Bara gråter när morgonmedicinen kommer. 

- Ge mej hela dosen stesolid jag får ta nu på morgonen. Jag orkar inte. hämta mej på torsdag när psykologen kommer.
- Men du.. vi sätter oss ner och pratar efter frukosten..
- Du säger ju ändå bara att alla kommer att ordna sej.
- Jag kommer in sen.

Och hon kommer - för att tala om att hon ska åka iväg en stund. Och hon kommer igen - för att tala om att hon ska baka med en annan patient. 

Och jag letar upp - för att få veta att månadsrapporter måste skrivas.

Och jag tar en månads bunkrad stesolid och somnar. Jag hatar sån där jävla meds. Ge mej imovan. Jag vill känna, inte sova. Jag vill prata, inte sova. Jag vill få hjälp, inte sova.

Jag mår inte bra. Förut av dödande minnen som attackerar och en nutid som gör sej påmind och ett liv som skär inifrån och ut. Och nu av den fucking jävla besvikelsen av vilket jävla skitställe jag befinner mej på.

Psykologen (som jag gillar) är för övrigt typ alltid hemma för sjukt barn. För första gången lite sådär halvföraktar jag jämställdheten och tycker att månggifte borde vara tillåtet när en har ett yrke som sådant, som är avgörande för mitt liv och hälsa.

Död åt allt.
(inte er)