Elefantballe.

Allt är så förbannat jävla dåligt. Tusen småsaker resulterar i en stor så att jag slutligen imploderar. Det gjorde big bang också, imploderade, för att sedan explodera. Jag är i småbitar och snart finns väl ingenting kvar. Jag är bitter. Jag är arg och ledsen, förtvivlad och frustrerad. Och allting går ut över mej själv, såklart. Jag sparkar inte sönder saker, jag slår mej medvetslös.

Någonting har dock förändrats. Jag är arg. Jag förväntar mej inte längre att bli illa behandlad. Det var förr en självklarhet, att jag är sämst och förtjänar all jävlighet i världen. Jag tycker inte längre att det är okej att omgivningen kör över mej gång på gång.

Det känns i bland som att det är jag mot det här stället. Och det är ju åt helvete fel. Jag är här frivilligt och hade så väldigt mycket hopp och ambitioner i början. Nu har jag ingenting. Ingenting alls. Jag gräver ner mej och tar all kemisk hjälp jag kan få. Vilket inte alls är mycket.

Kemin. Det har blivit lite av en sport. Fullkomligt onödigt. Men det är kanske omöjligt att låta bli i ett hus fyllt av knarkare och desperata jakter efter vad som. Dagen: 3-1 till mej. Inget farligt dock. Helt oskyldigt egentligen, och helt utan någon mening alls.

Julpyntat har de gjort också. De ställde in en jävla ljusstake i mitt rum utan min vetenskap. Och en julblomma i plast. Det åkte ut fort som fan. Undrar om dom tvingar på julen på muslimerna här också. Ho ho, fucking ho.

s.

Det går ganska åt helvete, min vistelse här. Sådana där destruktiva saker som en väl inte skall skriva om. Faktiskt är det så illa att just det destruktiva har eskalerat och är värre än det varit på flera år. Måendet är väl dock detsamma. Jag sover bra. Här finns inga demoner. Dessvärre finns det inga människor heller. Jag är ett skal utan innehåll.

blä.

Fy satan vad jag vill hem. Eller nej, jag vill bara bli full. Jag skriver ledighetsansökningar till förbannelse men får avslag efter avslag. Ett kryss i en ruta men det känns som en amerikansk röd jävla stämpel i pannan. Kanske är det för att jag allt som oftast mår dåligt, numera på ett mer aggressivt vis, det är nytt. Jo ja, jag borde ju kanske inte vara själv ett par dar. Men hjälp mej då för i helvete här, när jag nu är här, i mitt rum.

Positivt , det är en störtskön tjej här nu. Det är himla bra. Någon att prata med efter ett halvår. I min plan står att jag ska lära mej etablera relationer, ömsesidiga sådana, för jag har bara haft att göra med mentalskötare, psykoterapeuter och psykiatriker de senaste tio åren. Så jag ska med andra ord prioritera medpatienter framför personal. Inte bli besatt. Så... är det då alltså sunt och friskt att jag hänger mycket med den här tjejen då, även om det kan bli rätt destruktiva samtal? Jag vet ju liksom inte riktigt hur en lever med vänner och framförallt inte hur en talar till dem, med dem.

k.

Jag säger inte så mycket. Dagen har varit. Låg. Avtrubbad. Tacksam. Fylld av sorg är trots allt bättre än hysteri i dess värsta form. Min kropp är helt avslagen efter dagar, flera veckor i stort sett, av obotlig ångest. Benzo, som ska vara så bra, har fått mej att krampa mindre men inte mycket mer än så. Jag har ont. Överallt. Fosterställning. Så länge. Jag lyckas inte räta ut kroppsdelarna.

dbt-kvinnan idag igen. Alltså, är den där behandlingsformen ett skämt? Eller är det kanske bara personkemin som ställer till det, vad vet jag. Jag räknade mest paradoxerna. Lögnerna. Dubbelmoralen. Mest gillar jag, efter att förra gången efter förfrågan fått klargjort för mej att hon har tystnadsplikt gentemot övrig personal, börjar dagens samtal med "jag pratade med personalen om det vi pratade om sist och förklarade att.. yada yada.."

Jag vet inte. Försöker lista ut vad som är relevant. Ingenting liksom berör. Inget som hänt mej, inget jag minns, allt det hemska som jag upplevt och upplever, ingenting. Berör.

f

Första dbt-grejen. Det är svårt det här. Mina behandlare sedan tolv år tillbaka har föraktat dbt och kbt och liknande och indoktrinerat mej med antipatin mot det hela. Människorna som betytt mest för mej, som jag litat blint på, skall jag nu ifrågasätta och utöva dess motsatta metoder.

Så nu har jag här både en dbt-terapeut och en sån där ospecificerad se-till-alla-teorier-terapeut. Jag kan ju inte påstå att jag hoppar och skuttar. Allt är så... uttjatat. Jag har hört allt. Jag kan allt. I teorin. Allt som sägs är bara jobbigt att lyssna på, för jag har hört teorierna och försök till analyser till förbannelse. Jag vet vad alla frågor har förs var. Så jag ber lite till gud. Snälla överlista mej, kom med något nytt, ge mej en chans att kunna komma vidare i livet. 

j a g   k a n   i n t e   g ö r a   j o b b e t   å t   d e j.   d u   m å s t e   v i l j a   o c h   k ä m p a.   v i   k a n   k l a r a   d e t   h ä r.   t i l l s a m m a n s.   o c h   j a g   f i n n s   h ä r   f ö r   d e j.

No shit, sherlock.

k e d j e a n a l y s e r.

Jo, ja, jo jag tänkte ju naturligtvis en hel del innan jag förtärde den där ölen. Det verkar vara det som är poängen. Lokalisera tanken innan. Känslan innan. Jag kan skriva en uppsats, en diktsamling och en självbiografi om känslan innan jag skär mej istället. Så slipper vi prata menar jag. f ö r   j a g   v e t   a l l t   d e t   d ä r.

Nej, jag är bara mörkt bitter nu. Jag ger vad som helst en chans. Det här kan bli bra. Jag hoppas på att finna hoppet. Och jag kämpar för att finna viljan att vilja.

Men. Ha. Bäst är nog att jag fick en röd whiteboardpenna som jag skall rita streck på huden med, var och när jag känner en impuls att skära. Det var ju nästan ett så fint förslag att jag genast drog streck från mungiporna upp till världens gladaste smiley. För det tyckte jag var kul.

d

Det finns ungefär ingenting som är bra just nu. Nej, hur mycket jag än tänker så finner jag inget bra alls. Inte ens lite. Min mobil har jag tappat någonstans. Det kvittar. Det kvittar, hur mycket bryr en sej om resten av livet då? Jag vill ändå inte ha kontakt med omvärlden. Så nu har jag internet på helger och mellan 16 och 22 på vardagar. Så nu vet ni det. Kunde inte bry mej mindre. 

Besvikelse efter besvikelse efter besvikelse. Och den slutgiltiga kapitulationen var en mus på min rökplats. Det spelar ingen roll om sjuhundrafjorton människor omkring mej säger att den inte är farlig. Efter stesolid var (och är) jag så fullkomligt förlamad av skräck att jag sprang rakt ut drack öl på första bästa ställe. För musen ledde till ännu en besvikelse. Jag står och hoppar och skriker på en stol, får en stesolid och personalen, hör och häpna, går därifrån. Igen. Ännu en gång. 

Helt seriöst. Då när jag hängde i en snara i taket för ett tag sedan hade jag timmen innan skrikit rakt ut i korridoren att lämna mej inte ikväll för jag kommer att ta livet av mej. Personalen säger så glatt att dom ska komma förbi och titta till hur jag har det senare.

Tja, resultatet blev så där fint att jag ragglade mot okänt mål (jag minns inte) föll och slog bakhuvudet i asfalten. Ambulans till intensiven i Oskarshamn och dagen efter poliseskort till slutenvård i Västervik. Allt är fantastiskt.

Jag pallar faktiskt verkligen inte bry mej. Misstänker att jag inte kommer att få vara kvar på det här behandlingshemmet för jag vill ju inte bli frisk, så heter det. Jag försöker ju inte. Allt är mitt fel. Jag tar inte emot hjälp. Men varför är jag då här? Varför är jag här om jag hade klarat av att leva på egen hand?

Och jag bara undrar, vad kallas det att skrika rädda mej, jag kommer att ta livet av mej rakt i fejjan på en (flera) mentalskötare om inte hjälp mej? Vart brast min vilja där? Vart är det min vilja brister när jag hysteriskt gråter för att jag en timme innan stöt på en mus och får som enda respons att: det är mat nu, gå och ät.

Jag vet att det är mitt fel. Jag vet att det är jag som sätter rakbladet mot min hud och att det är jag som dricker ölen. Det är mitt val, bara mitt. Men vad ska säga till personal när jag överlever inte leder till ingen hjälp alls?

Jag kanske är dum i huvudet, men jag kan omöjligt skylla allt på mej själv. Jag tycker att vården brister. Har jag fel? Vad säger ni? Och om så är, vad finns där att säga när jag mår dåligt, när hjälp mej inte räcker till? Hur ska jag formulera mej?