f

Första dbt-grejen. Det är svårt det här. Mina behandlare sedan tolv år tillbaka har föraktat dbt och kbt och liknande och indoktrinerat mej med antipatin mot det hela. Människorna som betytt mest för mej, som jag litat blint på, skall jag nu ifrågasätta och utöva dess motsatta metoder.

Så nu har jag här både en dbt-terapeut och en sån där ospecificerad se-till-alla-teorier-terapeut. Jag kan ju inte påstå att jag hoppar och skuttar. Allt är så... uttjatat. Jag har hört allt. Jag kan allt. I teorin. Allt som sägs är bara jobbigt att lyssna på, för jag har hört teorierna och försök till analyser till förbannelse. Jag vet vad alla frågor har förs var. Så jag ber lite till gud. Snälla överlista mej, kom med något nytt, ge mej en chans att kunna komma vidare i livet. 

j a g   k a n   i n t e   g ö r a   j o b b e t   å t   d e j.   d u   m å s t e   v i l j a   o c h   k ä m p a.   v i   k a n   k l a r a   d e t   h ä r.   t i l l s a m m a n s.   o c h   j a g   f i n n s   h ä r   f ö r   d e j.

No shit, sherlock.

k e d j e a n a l y s e r.

Jo, ja, jo jag tänkte ju naturligtvis en hel del innan jag förtärde den där ölen. Det verkar vara det som är poängen. Lokalisera tanken innan. Känslan innan. Jag kan skriva en uppsats, en diktsamling och en självbiografi om känslan innan jag skär mej istället. Så slipper vi prata menar jag. f ö r   j a g   v e t   a l l t   d e t   d ä r.

Nej, jag är bara mörkt bitter nu. Jag ger vad som helst en chans. Det här kan bli bra. Jag hoppas på att finna hoppet. Och jag kämpar för att finna viljan att vilja.

Men. Ha. Bäst är nog att jag fick en röd whiteboardpenna som jag skall rita streck på huden med, var och när jag känner en impuls att skära. Det var ju nästan ett så fint förslag att jag genast drog streck från mungiporna upp till världens gladaste smiley. För det tyckte jag var kul.