d

Det finns ungefär ingenting som är bra just nu. Nej, hur mycket jag än tänker så finner jag inget bra alls. Inte ens lite. Min mobil har jag tappat någonstans. Det kvittar. Det kvittar, hur mycket bryr en sej om resten av livet då? Jag vill ändå inte ha kontakt med omvärlden. Så nu har jag internet på helger och mellan 16 och 22 på vardagar. Så nu vet ni det. Kunde inte bry mej mindre. 

Besvikelse efter besvikelse efter besvikelse. Och den slutgiltiga kapitulationen var en mus på min rökplats. Det spelar ingen roll om sjuhundrafjorton människor omkring mej säger att den inte är farlig. Efter stesolid var (och är) jag så fullkomligt förlamad av skräck att jag sprang rakt ut drack öl på första bästa ställe. För musen ledde till ännu en besvikelse. Jag står och hoppar och skriker på en stol, får en stesolid och personalen, hör och häpna, går därifrån. Igen. Ännu en gång. 

Helt seriöst. Då när jag hängde i en snara i taket för ett tag sedan hade jag timmen innan skrikit rakt ut i korridoren att lämna mej inte ikväll för jag kommer att ta livet av mej. Personalen säger så glatt att dom ska komma förbi och titta till hur jag har det senare.

Tja, resultatet blev så där fint att jag ragglade mot okänt mål (jag minns inte) föll och slog bakhuvudet i asfalten. Ambulans till intensiven i Oskarshamn och dagen efter poliseskort till slutenvård i Västervik. Allt är fantastiskt.

Jag pallar faktiskt verkligen inte bry mej. Misstänker att jag inte kommer att få vara kvar på det här behandlingshemmet för jag vill ju inte bli frisk, så heter det. Jag försöker ju inte. Allt är mitt fel. Jag tar inte emot hjälp. Men varför är jag då här? Varför är jag här om jag hade klarat av att leva på egen hand?

Och jag bara undrar, vad kallas det att skrika rädda mej, jag kommer att ta livet av mej rakt i fejjan på en (flera) mentalskötare om inte hjälp mej? Vart brast min vilja där? Vart är det min vilja brister när jag hysteriskt gråter för att jag en timme innan stöt på en mus och får som enda respons att: det är mat nu, gå och ät.

Jag vet att det är mitt fel. Jag vet att det är jag som sätter rakbladet mot min hud och att det är jag som dricker ölen. Det är mitt val, bara mitt. Men vad ska säga till personal när jag överlever inte leder till ingen hjälp alls?

Jag kanske är dum i huvudet, men jag kan omöjligt skylla allt på mej själv. Jag tycker att vården brister. Har jag fel? Vad säger ni? Och om så är, vad finns där att säga när jag mår dåligt, när hjälp mej inte räcker till? Hur ska jag formulera mej?