Vid liv antar jag.

Mjo. Jag vaknade ungefär igår. Det har varit svart. Svart räcker egentligen inte till, men det är det mörkaste jag hittar. Det händer saker. Jag vet inte. Jag måste väl typ erkänna mej besegrad på vissa plan. Inte trodde jag att jag någonsin skulle kunna känna någon form av glädje(?) över tid med en människa som inte är så där fantastisk. Så där fantastisk att jag kan ägna resten av livet till att kämpa för den. Jag visste inte att det finns något halvdant. Det är förvirrande.

Och jag tycker om en här. Två kanske. Tre med den dödsdömde (vars taktik är att ignorera mej). Tre. Det är stort. Det där går kanske över andras förstånd. Att inte veta hur människor jag ser var dag ser ut, efter fyra månader. Jag brukar lyckas få fram ett hej, när jag mår bra.

Den här människan är åtta år yngre än mej.
Åtta, fy fan för åtta, åtta förföljer mej, åtta, arton, tjugoåtta. Fu. 

Sådana dära - unga, elever eller praktikanter brukade bli varnade för mej, där jag en gång var, rum sextio, mitt rum, min avdelning (vemod). "Nej för i helvete, gå inte in till henne! Då får du en stol i huvudet!" Nu var det ju kanske så att personalen tog fel på mej och min likasinnade medpatient. Jag kastar inga saker. Jag dödar med blickar och får vem som helst att falla.

Apropå medpatienten där, hon ifrågasätter min professionalitet med tonen av en mörk humor. "Du är ju bara en fejk-borderline-patient. Du har ju nåt sorts samvete i sista stund och ställer saker till rätta innan de ens uppdagats. Jävla fegis."

Det är väl bra? Ha. Humorn. Destruktivt säger somliga, en vänskap byggd på misär. Skratt i gråten, säger vi. Och vi kan överleva allt. För vi är där båda två. Fast just nu är det inte jag som ligger på en plastmadrass med ingenting mer, mer än två ögon som följer var rörelse. Rätt åt dej, smsar jag tillbaka och bifogar en bild på min säng med täcke, kuddar och allt.

Och apropå diagnoser så har jag ju faktiskt ingen aning om vad som står i papperna. Har bara sett korta delar ur journalen en får vid tvångsvårdsrättegångar. Någon blev nyligen alldeles förvånad "va, men du har väl multipel personlighetsstörning? Det har jag alltid trott. Det finns ju ingen mer så skrämmande splittrad människa som dej."

Ööö, nej, tacka faan för det. Eller, va? tack? För vad? Att jag absolut inte har klyvt min identitet eller att jag är så konstig att människor tror det? Nej, jag vet inte vad.