I det stora hela står det still. Jag är halvdan. Utanpå. Och plågas av tvivlet. Inuti. Jag har inte viljan att vilja just nu. Framåt. Jag kastar ner mej själv i fallet. Fall då! Tillräckligt djupt.
Har påbörjat en neuropsykiatrisk utredning. Skulle ta flera evigheter om jag fattat det rätt. Nu ska jag få svart på vitt på papper att jag är förståndshandikappad. Tacktack.
Ibland ser jag nya städer. Genom ett fönster. För mår en inte bra skickas en till närmaste slutenvård. Det var första gången jag hälsade på Västervik. Det var en fin stad. Genom fönstret. Fan. Jag är fullkomligt likgiltig nu.
Det är inte på topp och det är farligt.
Jag brukar springa iväg.
Och hämtas av ingen.
Det mest roande på väldigt länge är ett telefonsamtal med en medpatient från hemstaden igår kväll. Hon är alltid fast och min stående replik är "... nä juste, du får ju inte gå ut". Det tycker jag är roligt och jag säger det så ofta som möjligt. Mindre roligt när det är ombytta roller dock.
Hur som. Mitt i den här jävla misären, min och hennes, så har hon så jävla mycket humor. Hon skiter i allt men gillar att jävlas. Efter tre veckors svält så var det nån liten vikarie som gjorde ett blygt försök att få i henne nåt. Antagligen ville han mest få förlängt vikariat. Och på en sekund såg hon sin chans till ett varmt välkomnande.
"jo, jag vill nog faktiskt det. Jag orkar inte svälta längre. Har varit sugen på äppeljuice hur länge som helst. Iskall, snälla hämta en hel tillbringare med iskall äppeljuice"
Och människan sveper. Hon är sjukt allergisk mot äpplen så resultatet blev katastrofalt och ett väldigt kreativt sätt att skada sej på, på en avdelning med dygnet-runt-vak i tron om att deras bristande inredning gör någon skillnad för någon som inte bryr sej.
Och en säkert ganska osäker vikarie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar