Vid liv antar jag.

Mjo. Jag vaknade ungefär igår. Det har varit svart. Svart räcker egentligen inte till, men det är det mörkaste jag hittar. Det händer saker. Jag vet inte. Jag måste väl typ erkänna mej besegrad på vissa plan. Inte trodde jag att jag någonsin skulle kunna känna någon form av glädje(?) över tid med en människa som inte är så där fantastisk. Så där fantastisk att jag kan ägna resten av livet till att kämpa för den. Jag visste inte att det finns något halvdant. Det är förvirrande.

Och jag tycker om en här. Två kanske. Tre med den dödsdömde (vars taktik är att ignorera mej). Tre. Det är stort. Det där går kanske över andras förstånd. Att inte veta hur människor jag ser var dag ser ut, efter fyra månader. Jag brukar lyckas få fram ett hej, när jag mår bra.

Den här människan är åtta år yngre än mej.
Åtta, fy fan för åtta, åtta förföljer mej, åtta, arton, tjugoåtta. Fu. 

Sådana dära - unga, elever eller praktikanter brukade bli varnade för mej, där jag en gång var, rum sextio, mitt rum, min avdelning (vemod). "Nej för i helvete, gå inte in till henne! Då får du en stol i huvudet!" Nu var det ju kanske så att personalen tog fel på mej och min likasinnade medpatient. Jag kastar inga saker. Jag dödar med blickar och får vem som helst att falla.

Apropå medpatienten där, hon ifrågasätter min professionalitet med tonen av en mörk humor. "Du är ju bara en fejk-borderline-patient. Du har ju nåt sorts samvete i sista stund och ställer saker till rätta innan de ens uppdagats. Jävla fegis."

Det är väl bra? Ha. Humorn. Destruktivt säger somliga, en vänskap byggd på misär. Skratt i gråten, säger vi. Och vi kan överleva allt. För vi är där båda två. Fast just nu är det inte jag som ligger på en plastmadrass med ingenting mer, mer än två ögon som följer var rörelse. Rätt åt dej, smsar jag tillbaka och bifogar en bild på min säng med täcke, kuddar och allt.

Och apropå diagnoser så har jag ju faktiskt ingen aning om vad som står i papperna. Har bara sett korta delar ur journalen en får vid tvångsvårdsrättegångar. Någon blev nyligen alldeles förvånad "va, men du har väl multipel personlighetsstörning? Det har jag alltid trott. Det finns ju ingen mer så skrämmande splittrad människa som dej."

Ööö, nej, tacka faan för det. Eller, va? tack? För vad? Att jag absolut inte har klyvt min identitet eller att jag är så konstig att människor tror det? Nej, jag vet inte vad.

Neråt. Ner ner.

Det ser mörkt ut nu. Sanningar, förödande sanningar. Slunga mej bort om all kontroll allt hopp, allt vad liv heter. Tre dygn i sängen. Jag. Är. Inte. Längre. Nånting. Jag är ingenting. Jag har levt på ett sätt så länge jag kan minnas. En form av livsfilosofi skulle en kunna säga. Och nu är den borta. Kvar fanns visst ingenting. Jag tror inte jag kommer att resa mej upp igen. Det är för mycket. Kanske är det det här jag väntat på i alla år. Den slutgiltiga anledningen att hoppa. Inte vet jag. Någonting. Somna om. somna om. somna om. Palla leva.

Men försvinn.

Idioter! Ha. Enda gången jag gått ut på avdelningen idag. Sicken sport det blir, trots att jag hatar alla former av lugnande så är det la gött att få för många.

- jag behöver min vb
- okej, här har du... solpisolp, jag kan inte uttala det.
- zolpidem, men det är stesoliden jag vill ha.
- ....oxoxascand...har vi här..
- den byttes i tisdags, jag har stesolid nu.
- det finns inte här.
- aja, men skit samma, då vill jag ha flera sobril
- okej, här har du.
-    :)  en tackar en tackar (din chef tackar nog inte).


Detta var min tredje kväll här:

- jag vill ha sobril.
- jag hämtar det.

- fast det där är stilnoct, jag vill ha sobril.
- okej, jag går och fixar det, kommer tillbaka.

- du har ingen sobril.
- a, nej just det, det heter oxascand nu.
- men det är inte sobril.
- det är samma sak.
- det heter olika, men här har du zolpidem, du hade ingen stilnoct.
- det är samma sak, men det spelar ingen roll för det är oxascand jag vill ha.
- men den här ska du ha till natten.
- a, fast jag vill ändå ha sobril.
- men ta den här nu så kommer jag om en halvtimme med sobril.

Jao, fin ordning där. Vi somnar först.

Stil.

I det stora hela står det still. Jag är halvdan. Utanpå. Och plågas av tvivlet. Inuti. Jag har inte viljan att vilja just nu. Framåt. Jag kastar ner mej själv i fallet. Fall då! Tillräckligt djupt.

Har påbörjat en neuropsykiatrisk utredning. Skulle ta flera evigheter om jag fattat det rätt. Nu ska jag få svart på vitt på papper att jag är förståndshandikappad. Tacktack.

Ibland ser jag nya städer. Genom ett fönster. För mår en inte bra skickas en till närmaste slutenvård. Det var första gången jag hälsade på Västervik. Det var en fin stad. Genom fönstret. Fan. Jag är fullkomligt likgiltig nu.

Det är inte på topp och det är farligt. 

Jag brukar springa iväg.

Och hämtas av ingen.

Det mest roande på väldigt länge är ett telefonsamtal med en medpatient från hemstaden igår kväll. Hon är alltid fast och min stående replik är "... nä juste, du får ju inte gå ut". Det tycker jag är roligt och jag säger det så ofta som möjligt. Mindre roligt när det är ombytta roller dock.

Hur som. Mitt i den här jävla misären, min och hennes, så har hon så jävla mycket humor. Hon skiter i allt men gillar att jävlas. Efter tre veckors svält så var det nån liten vikarie som gjorde ett blygt försök att få i henne nåt. Antagligen ville han mest få förlängt vikariat. Och på en sekund såg hon sin chans till ett varmt välkomnande.

"jo, jag vill nog faktiskt det. Jag orkar inte svälta längre. Har varit sugen på äppeljuice hur länge som helst. Iskall, snälla hämta en hel tillbringare med iskall äppeljuice"

Och människan sveper. Hon är sjukt allergisk mot äpplen så resultatet blev katastrofalt och ett väldigt kreativt sätt att skada sej på, på en avdelning med dygnet-runt-vak i tron om att deras bristande inredning gör någon skillnad för någon som inte bryr sej.

Och en säkert ganska osäker vikarie.

Baraskjutmej.

Så här är det, jag avskyr mitt rum. Eller ja, lägenhet dårå. Jag har två rum och kök varav jag har bommat igen ett. Jag fixar inte en avsedd plats för sömn. Jag kämpar ju emot den där timlånga mardrömmen in i det sista och lägger mej således inte i en säng och välkomnar den.

Jag fick byta lägenhet om jag ville men efter att ha vägt för- och nackdelar till förbannelse behöll jag slutligen det här smutsiga rummet. Vinsten är tvättmaskin, torktumlare. Och. Den enda människan värd att gå ut på avdelningen för (föreståndaren), hennes kontor, tätt intill.

Relationer är meningen med livet, var det inte så?

Jao, till saken. Jag försöker förtvivlat skapa något jag överhuvudtaget kan stå ut med. Äckliga tapeter, fula möbler och en planlösning som inte alls faller mej i smaken gör det fullkomligt omöjligt. Jag är väldigt uppgiven.

Det tog en månad för mej att ens packa upp väskan (jag är inte klar). Två månader för att med mycket aggression klippa ut och limma fast en röd clownnäsa på en jävla marilyn monroe-tavla (vem fan inreder med en sådan i ett rum som bör vara individneutralt?). Och nu, efter tre månader, bor jag fortfarande i en ryggsäck och sover på någons soffa (för gud vet hur många som legat och runkat i den där äckliga sängen).

jag.vill.inte.leva.på.flykt.

Jag vill hitta hem och det gör jag inte på någons soffa.

Hem. Bort.

Hämtat saker i Nypan och hotellnatt i Kalmar med systra mi. Mycket fint. Och nu är jag tillbaka. Jag har liksom sovit i en soffa i tre månader för att jag är rädd för atmosfären här. Väggar, säng. Någon annan har varit där före mej och det är obehagligt (hotell också, av samma anledning). Men nu köpte jag påslakan, nytt täcke och kudde och min syster flyttade ut sängen ur sovrummet till det rummet jag står ut med att vara i, och fixade fint. Kanske går det bra nu. Hämtat bolltäcket också. Det artar sej.

Och jo, hemma i Nypan. Det räcker med att närma sej så skriker ångesten till mej på högsta volym. Men det var okej. Finaste Erkki mötte mej på stationen och hade fixat lyxmiddag. Min systerdotter har lärt mej den där klappgrejen med glas och lyfta och grejja. Det är lite av min nya hobby nu.

Men det är dumt. Min förra psykolog sa hela tiden att jag aldrig skulle jämföra mej med andra. Jag skulle utgå från där jag var och jobba därefter. Det är så här det är, acceptera, och ta mej framåt hur långt efter andra jag än är. Det går bra. Här. Jag har mina problem och kämpar med dom. Framsteg.

Hemma är jag bara.. psykiskt sjuk.