Ett tidsfördriv att dö för.

Jag är jättebarnslig. I bland. Gärna i samband med ett lite dåligt mående och bristande impulskontroll. Min plan innan jag åkte till det här stället var att stjäla lite tejp från psyk. Ni vet den där gula med texten smittförande riskavfall smittförande riskavfall smittförande riskavfall. Det hann jag inte. Istället, i ett aggressivt tillstånd, gjorde jag en egen skylt till ytterdörren. Senare blev jag glad men texten fick sitta kvar. Bortglömd.

Tills i morse, när en tant (personal) med okänt namn river bort den. Med ett trevligt bemötande, helt okej. Med en bitter och fullkomligt avskyvärd attityd, aldrig i livet. En fullkomligt meningslös kamp att gå in i, men jag är väl uttråkad antar jag. Och gillar inte onödigt otrevliga människor.

En krigar inte mot en självmordsbombare.

Nu har jag pysslat och ritat och bokstaverat hela dagen. Ska en göra det ska en göra det snyggt. Och nu har jag en hel affisch med hänvisning till yttrandefriheten och jag är giftig och mitt rum är skabb.

Jag har varit sysselsatt och väldigt road. Det är bra.

Jag borde läsa lite sveriges rikes lag. Att kollektiv bestraffning är förbjudet i Sverige kan jag ju liksom inte hänvisa till i så många andra sammanhang än när rökrum på avdelningar bommar igen (vilket dom kan göra om en sitter på golvet, tar in kaffekoppen eller är fler än tre folk åt gången).

Jag är jättekonstig.
Och trött.

Sanningen (inte sekten).

Den självupplevda slutsatsen. Jo apropå vårdpersonal. Så här ligger det till, att nittio procent suger. Alltså, de är fullkomligt värdelösa på sitt yrke. Missförstå mej rätt. Över hälften (säkert nästan alla) är snälla och vill väl. Men, tja, vilja räcker inte långt. Tyvärr. Det är dom där få få guldkornen. Men resten behövs väl där som utfyllnad antar jag.

Fy fy faan vad jag saknar min gamla nattpersonal. Hen jag friade till i ett väldigt berusat tillstånd (In vino veritas). Den enda som helt på riktigt kan få mej att skratta. Den enda som helt på riktigt kan få mej att tycka livet är en ganska bra idé trots allt. Det gör ont.

Det gör ont.

Det där att plocka fram folk i minnet när en är ledsen är bara den största lögnen ever. Nu plockade jag fram hen, M, och jag blir inte alls glad. Jag blir ledsen. Varför i helvete ska en beblanda sej med mänskligheten överhuvudtaget? Jag vill ha dom här. Annars kan du ta dina minnen och försvinn ur mitt liv. Älskade, älskade du. Älskade, älskade du.

Winterdäck. Han är en stor man.

Frustrationen.

Sådana där situationer när en står där och stirrar idiotin i vitögat. Det kan vara ren och skär psykopati med behovet av maktutövning. Sarkasmen, den onde vårdarens vapen och nöje då hen håller i nyckeln (står vi på samma mark knäcker jag dock vem som helst). Ignoransen. Ha, nyckelknippan igen. Hela din stolthet står i skogen och växer. Och deras fåniga leenden, försöket till den mentala terrorn.

Maktmänniskorna behärskar jag. Morgonmöte och jag försöker så snällt be om ursäkt för ett (verbalt) aggressivt utbrott kvällen innan. "Hahahaa, det var bra, jag tyckte det var roooligt".

Ja, jo, det var kul.

Men inte berör det särskilt mycket. Göran ligger fyra meter under marken. I mina ögon (jag dödar ingen). Göran kan gå tillbaka till sitt industriarbete som han sysslat med i hela sitt yrkesverksamma liv, fram tills nu. Göran blev nog avskedad, eftersom att han i sista åren byter maskiner mot människor. Varken han eller vi vill ha honom här. Dö göran, dö. Inte ens maskiner tycker om dej. Och det tycker jag är rooligt. Moooahahhaha.

Men den bristande intelligensen. När fanskapet inte har en siffra rätt bakom pannbenet, det är ju bara.. ta en sobril och upprepa mantrat somnasomnasomna tills en, ja, somnar dårå.

Tur att jag levt så länge i slutenvården. Och piva. Jag har gått igenom allt sånt där. Jag överlever det. Och den typ av personal går mej bara förbi. Har ingen aning om varför jag vet vad göran heter. Det var märkligt. Väldigt märkligt faktiskt.

Wtf.

Jag undrar ju lite så här. När jag inte bloggat på flera månader, skriver ett inlägg och på fem minuter har 47 läsare varav nittio procent är från Indonesien. Vad vill ni mej? Är svenska ett obligatoriskt ämne där eller ska jag vara lite rädd?

Oh yes indeed.

Jo men visst fan. Jag känner en till. Jag har faktiskt en vän här. Hen fick en raket i fejjan och kan liknas vid en dement och väldigt ointelligent femåring som både har pippat och slagits. Fin blandning, eller hur? Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta den kombinationen. I dag pratade hen sex över en kopp kaffe och cigarett. Joråmensåatt...

Hur säger en något i stil med skit i det så lever du längre till ett barn. vuxen. störd. men så oerhört hjälplös människa? Det går liksom inte att vara något annat än snäll.

I dag har jag för övrigt varit i en närliggande stad och kommit hem med påsar jag absolut inte planerat. Skriker åt mej själv jävla konsumtionssamhälle, jävla kapitalist, jävla materialist, jävla mej.

Jag gick omkring med en duracellkanin på uppåttjack. Det är väldigt mycket missbrukare här. Och jag är oerhört trött. Och övergiven. Och ledsen. Och låg. Tyck om mej för i helvete.

Joråmensåatt.

Känslan när en ansvarig behandlare konstaterar: Du har väldigt stora och mycket svåra problem, din behandling kommer att lång tid.

Eller när en gör något test och får poäng 32. Jag undrar ju då naturligtvis vad det innebär, vad är max respektive lägst poäng liksom? Är jag mycket konstig eller bara lite? "Jaa, du är ganska väldigt mycket konstig..." Jag fick senare reda på att skalan låg från 30 till över något tresiffrigt.

Den känslan.


Jag försvann. Men det var ju ändå ingen som saknade mej så det kvittar ju. Det är skittråkigt att vara medvetslös. Skitläskigt att två dygn senare behöva hjälp för att kunna sitta upp. Gör inte så.

Nu är jag på ett behandlingshem. Här finns får. Floff floff floff. Jag fick tre dygn på mej att packa ihop mitt liv och åka hit. Och det är väl bra. Eller förbannat jävla skitjobbigt kanske det heter. Jag åker bergochdalbana och dör den mentala döden om och om igen. Och däremellan finns det massor att göra om en orkar.

Jag har en ateljé med allt en kan önska sej och skulle kunna vara hur kreativ som helst. Det är jag inte. Längre. Jag är ett ingenting. Men jag försöker. Efter tafatt oljemåleri gav jag mej på porslinsmålning. Kämpade satan med en kaffekopp till den enda vettiga människan här. Hösttema med fallna löv i alla färger som hör årstiden till och namnet med kursiv snirklig skrivstil. Sen fick jag reda på att hen har svårt för färgen orange. In i väggen med kopp-fan och aldrig mer skall en pensel få lura mej till beröring.

Den enda vettiga människan här ja... Jag är dum i hela huvudet och fixar ju inte riktigt det här med relationer. Efter tio veckor känner jag fortfarande - ingen - förutom den där vettiga människan dårå (som jag efter första kraschen, hon lyckades rädda, placerade på en piedestal way för högt).

Hen är egentligen inte alls en människan jag förstår mej på. "Favoritfärg? Nää, jag vet inte. Det har jag nog aldrig reflekterat över" Tre minuter senare. "Jag har nog lite svårt för orange" Hur är det möjligt? Och snabba bilar? WTF?! Det kan väl inte intressera en normalt fungerande människa?

Jag försöker lära mej det här.. allt eller inget. Mitt i mellan alltså.