Sådana där situationer när en står där och stirrar idiotin i vitögat. Det kan vara ren och skär psykopati med behovet av maktutövning. Sarkasmen, den onde vårdarens vapen och nöje då hen håller i nyckeln (står vi på samma mark knäcker jag dock vem som helst). Ignoransen. Ha, nyckelknippan igen. Hela din stolthet står i skogen och växer. Och deras fåniga leenden, försöket till den mentala terrorn.
Maktmänniskorna behärskar jag. Morgonmöte och jag försöker så snällt be om ursäkt för ett (verbalt) aggressivt utbrott kvällen innan. "Hahahaa, det var bra, jag tyckte det var roooligt".
Ja, jo, det var kul.
Men inte berör det särskilt mycket. Göran ligger fyra meter under marken. I mina ögon (jag dödar ingen). Göran kan gå tillbaka till sitt industriarbete som han sysslat med i hela sitt yrkesverksamma liv, fram tills nu. Göran blev nog avskedad, eftersom att han i sista åren byter maskiner mot människor. Varken han eller vi vill ha honom här. Dö göran, dö. Inte ens maskiner tycker om dej. Och det tycker jag är rooligt. Moooahahhaha.
Men den bristande intelligensen. När fanskapet inte har en siffra rätt bakom pannbenet, det är ju bara.. ta en sobril och upprepa mantrat somnasomnasomna tills en, ja, somnar dårå.
Tur att jag levt så länge i slutenvården. Och piva. Jag har gått igenom allt sånt där. Jag överlever det. Och den typ av personal går mej bara förbi. Har ingen aning om varför jag vet vad göran heter. Det var märkligt. Väldigt märkligt faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar