heey!

Jag kan inte skriva här. Har exponerat mej själv för mycket. Är jag inte anonym kan jag inte skriva hur jävligt det har blivit. Jag kan inte skrika ut min rädsla att det kan gå, håller på att gå, helt åt helvete. För det är mitt fel. Mina val. Och det är skamligt. Kasta sej in i en ny problematik. Kasta bort sitt liv. Kasta iväg allt som kastas kan.

x

Det är nog en hög skottsumma för en kula mitt mellan ögonen på mej nu. En åker ut fick jag reda på idag. Där jag i alla fall nästan högsta grad på sätt och vis är delaktig. När någon erbjuder mej något destruktivt sätt att hantera demonerna sväljer jag vad som hlest och låter folk trycka ner och in vad fan dom helst vill i halsen på mej. lyrika, subiutex whatever.

Jag har ställt till det, big time.

ghhhh.

Personal - patienter, personal - patienter. Rätt - fel. Bra. fel. fördömt. ensam eller ensam i alla bemärkelser. Nej, jag vill inte bli beroende av droger till råga på allt. Jag vill inte att killar ska ge mej sitt lyrika och krossa sitt subutex för att titta på när jag snortar linor i utbyte mot sex jag inte ens ville ha från början, varken knarket och definitivt inte sexet. Jag förlorade och förlorade igen. För jag inte vågar säga nej. Och för att jag inte vågade säga nej ska jag betala med min kropp för något jag inte ville ha från första början. Två delat på två blir allt som oftast noll och två. Jag har inte särskilt mycket vänner.

Kirrar jag en kaffebryggare och vågar tjuvröka under fläkten behöver jag aldrig mer gå ut från mitt rum. Nathalie är min bodyguard. Världens minsta sådana. Pytteliten, men jag skulle vilja ha lite av hennes styrka, vilja och envishet.

Snart har jag råsa hår i iaf. En blir som en umgås. Och jag är tretton nu för jag vågade aldrig vara tretton när jag var det. För tillfället är det halvblekt och jag ser ut som en morot. Det är ganska läckert det med. Hon har turkost.

Blä. Hej den här dagen. Må du bli bättre än den föregående. 

Ajuste. Ansiktet klarade sej fint. Dock inte jag. Inte alls. Det blev en jävla masa katastrofer och några dagar av ovisshet. Men det har vi glömt nu.

It aint funny.

Gårdagen var. vidrig. Men det är ju inget ovanligt här. Stora korta drag lång kort version skit samma precis som att någon bryr sej hela min värld är bara ett rent helvete just nu. fast jag ser inte helvetet. det är bara kaos. snurrar och snurrar och jag är. inte. jag är inte med. 

städar maniskt men det går sakta för jag står still. Det går en bil till götet klockan tolv. en annan ska på perm. jag kan hoppa in om jag vill. i bilen. eftersom att det är som det är gör jag nog det. men där väntar ingen. två bröder som egentligen inte vill träffa mej. som inte kan göra något för mej. den ena smuggla in mej på sitt folkhögskole-internat. kanske. den andre, om han känner för det (världens mest oberäkneliga människa) ge mej värme i sn lägenhet. Alternativt hänga med tjackare nånstans. Men vad finns att förlora?

Jo, min plats här. Som är värt? Ingen ting. Absolut ingenting. Förutom. Tillbaka till nyköping. Tillbaka till till till ett helt liv av ett rent helvete. Men detta är ju också ett helvete.

Snälla snälla snälla säg till mej att jag sover. det här är inte på riktigt. det här händer inte. Det kan inte vara så här. Jag letar efter att himlen öppnar sej, som donnie darko.

Jag stod på isen igår. på den vackra sjön. Ett steg till och den brast. jag ville då. jag blev nog lättad när någon fångade mej. tolv timmar senare, hela tiden ensam köld- och ångestskadad, skakad i en säng ville jag, igen.

Varför rädda någon fysiskt men döda den mentalt?

jag fattar inte
jag fattar inte.

Jag sprang och sprang och linne och sockor i snön. Snäll bil. Snäll kvinna. Tillbaka. Snäll personal. Lögn. Kasta in mej i rummet med len röst för att sedan skadada, skakad, fosterställning, i ännu ett dygn. ensam. Lurad. Lurad. Precis som doktor fantastisk alltid lurade mej,
=
Lev. lev. lev. för min skull. (men jag tänker då fan inte ingå i ditt liv mooooooaahahhahha)
Jag undrar hur mycket ni skrattar åt mej inombords. hur mycket ni roar er över era middagar hemma åt tanken på mej och min sjukdom och min galenskap.


Jag är ett kaso och jag kan inte prata längre. kan inte ringa någon. har ingen att ringa. kan inte lyfta någon lur. vet inte hur jag springer. hura jag stannar.

och ironiskt nog "började" jag en högskolekurs i måndags. Första universitetspoängen. Ett steg i rätt riktning. Nåt bra. Men det blev ju inte så. Jag står med ena foten över kanten.

Jag ska skära mej i ansiktet igen. jag behöver det. för min skull. för andras skull. Jag behöver femtio stygn i ansiktet. för att orka tänka lite och känna lite. och för att jag kan se det som min livsuppgift. att rädda yngre generationer. det är på riktigt det här. ta inte för stora risker. skriker en efter hjälp så.... behöver en... just det... hjälp.

och jag är ändå redan förstörd. för gammal. mitt liv går inte att rädda.

min systerdotter kommer att bli ledsen. om jag dör. om jag blir förlamad. dregglar eller har ännu ett ärr tvärs över hela fejjan.

jag hade bokat tid för en piercing i smilgropen.
jag behöver den inte längre.

hoppas himlen öppnar sej snart.

jag vet inte vad som händer med mej.

och de andra, personalen patienter som inte finns. dom äter kanske frukost nu. jag har nog inte ätit särskilt mycket senaste veckorna.

h

Jag mår liksom inte så bra. Och jag har ingenstans att häva ur mej alla orden. Är så van, flera år av invand vana, att prata prata prata med psykolog, avdelningspersonal och doktor fantastisk. Dom vet allt om mej. Verkligen allt. Mest den fantastiska dårå. Hon som bytte telefonnummer och flytta från stan. Fy fan vad jag kan sakna ibland. Men nuförtiden saknar jag mer livet än människor och det är väl friskt tror jag. Jag vill komma vidare. Ja, det vill jag. Men jag vet inte hur en gör. Jag har tamejfan inte en jävla aning om hur jag tar mej vidare härifrån. Och ingen som varken kan peppa eller hjälpa mej på traven.

Jag är mestadels alldeles ensam på mitt rum. Utifrån sett kallar folk mej nog för deprimerad. Det är jag inte, tror jag. Jag bara vill ingenting. En kille här från missbrukarsidan söker mycket kontakt med mej. Av sådan dära närhet, det förstår tillochmed jag, som vanligtvis inte fattar någonting. Men visst, jag kan svara på glada-gubbar-sms och titta på film i någons säng efter personalens sista medicinutdelnings- och övervakningsrunda.

Jag kan allt.
Jag är bara lite ledsen.
Över allt.

gh

Bara gråter när morgonmedicinen kommer. 

- Ge mej hela dosen stesolid jag får ta nu på morgonen. Jag orkar inte. hämta mej på torsdag när psykologen kommer.
- Men du.. vi sätter oss ner och pratar efter frukosten..
- Du säger ju ändå bara att alla kommer att ordna sej.
- Jag kommer in sen.

Och hon kommer - för att tala om att hon ska åka iväg en stund. Och hon kommer igen - för att tala om att hon ska baka med en annan patient. 

Och jag letar upp - för att få veta att månadsrapporter måste skrivas.

Och jag tar en månads bunkrad stesolid och somnar. Jag hatar sån där jävla meds. Ge mej imovan. Jag vill känna, inte sova. Jag vill prata, inte sova. Jag vill få hjälp, inte sova.

Jag mår inte bra. Förut av dödande minnen som attackerar och en nutid som gör sej påmind och ett liv som skär inifrån och ut. Och nu av den fucking jävla besvikelsen av vilket jävla skitställe jag befinner mej på.

Psykologen (som jag gillar) är för övrigt typ alltid hemma för sjukt barn. För första gången lite sådär halvföraktar jag jämställdheten och tycker att månggifte borde vara tillåtet när en har ett yrke som sådant, som är avgörande för mitt liv och hälsa.

Död åt allt.
(inte er)

GodJävlaMorgon.

Mardrömmar. bort. bort. försvinn. dra åt helvete.

Stesolid.

Tänk på annat. Vad som helst. 

Tänk på idioter som säger "jag är för jämställdhet men är inte feminist". Nutidens största paradox. Tryck in lite intelligens i din hjärna och förstå att ordets enda definition är jämställdhet mellan könen. 

Och islamisering. Vad faan är det för någonting egentligen? Överallt ööööverallt hör jag slask-ordet. Den enda jäveln som kan islamiseras är väl en individ som på eget bevåg konverterar till islam. Eller?

Åå, jag är så rädd för att judifieras. Eller kristendomifieras. Hujeda mej för att tvingas gå på gudstjänst i en kyrka varje söndag.

Tänk vad hemskt att läsa bibeln. Eller koranen. Eller titta på en fotbollsmatch. Under tvång. Ännu hemskare att inte få göra det. Gör vad faaan ni vill på eran fritid.


(alla som ska rösta på sd vill jag inte ha någonting med att göra by the way)