Allt är så förbannat jävla dåligt. Tusen småsaker resulterar i en stor så att jag slutligen imploderar. Det gjorde big bang också, imploderade, för att sedan explodera. Jag är i småbitar och snart finns väl ingenting kvar. Jag är bitter. Jag är arg och ledsen, förtvivlad och frustrerad. Och allting går ut över mej själv, såklart. Jag sparkar inte sönder saker, jag slår mej medvetslös.
Någonting har dock förändrats. Jag är arg. Jag förväntar mej inte längre att bli illa behandlad. Det var förr en självklarhet, att jag är sämst och förtjänar all jävlighet i världen. Jag tycker inte längre att det är okej att omgivningen kör över mej gång på gång.
Det känns i bland som att det är jag mot det här stället. Och det är ju åt helvete fel. Jag är här frivilligt och hade så väldigt mycket hopp och ambitioner i början. Nu har jag ingenting. Ingenting alls. Jag gräver ner mej och tar all kemisk hjälp jag kan få. Vilket inte alls är mycket.
Kemin. Det har blivit lite av en sport. Fullkomligt onödigt. Men det är kanske omöjligt att låta bli i ett hus fyllt av knarkare och desperata jakter efter vad som. Dagen: 3-1 till mej. Inget farligt dock. Helt oskyldigt egentligen, och helt utan någon mening alls.
Julpyntat har de gjort också. De ställde in en jävla ljusstake i mitt rum utan min vetenskap. Och en julblomma i plast. Det åkte ut fort som fan. Undrar om dom tvingar på julen på muslimerna här också. Ho ho, fucking ho.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar