Belle & Sebastian, Smashing Pumpkins, Wannadies. Jag fick med mej lite skivor när jag panik-packade efter permissionen. Så nu svävar jag omkring i tonårsbubblor och slungas både hit och dit av var låt som kommer. Minnen av alla dess slag. Fina sådana, kan jag tro till en början. Sen attackeras jag av resten. Allt det där som egentligen inte var särskilt vackert alls, men som jag gärna förtränger när jag tittar på omslaget till Mellon collie and the infinite sadness -skivan.
Jag har förövrigt sovit hela dagen. Det är fantastiskt. Och det är ju sorgligt. Att det bästa kan vara att slippa påminnas om att en lever. Vad väntar jag på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar