Tvåtusenfjorton.

Jag hade inte planerat att följa med in i det här året. På riktigt alltså. Men inget blev som jag tänkt mej och jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att min permission inte slutade så som jag ville, som ett glatt minne. Det blev istället en dosett fylld av mediciner som glömde bort att sväljas, ingen sömn, dåligt med mat, vanföreställningar och mycket mycket ångest. Jag vill inte att min familj ska minnas mej så,  för deras skull.

Och nu är jag är. Och jag fyller år i morgon. Domedagen. Det bekommer mej faktiskt inte. Jag överlevde nyår. Siffran kvittar, det var året jag fasade inför. Nu är jag redan där. Så det är som det är. Nu är här. Jag hatar nu. Men det har jag ju alltid gjort.

2013 har inte överträffat det föregående i skräckbemärkelse. Alltid nåt. Doktor Fantastisk kunde inte lämna mej igen. Och värre kunde det ju inte bli. Livet betyder ingenting längre och kommer aldrig att göra. Jag är rädd för att dö. Men friskhet är inte heller något som lockar. Vilket gör det fullkomlig paradoxalt att vara på ett behandlingshem. 

Kanske finns det något där ändå. En dag uppenbaras kanske vad. Hoppet verkar ju  finnas trots allt. I annat fall vore det ju inte särskilt svårt att dö.


Jag har fölorat....
Allvårdsenheten (psyk), min största trygghet de senaste tio åren.
Min bästa vän.
Den vän jag umgås mest med.
Min psykoterapeut sedan tolv år tillbaka.
Läkarsamtal en gång i månaden sedan typ åtta år tillbaka.
Tät kontakt med min mamma trots att vi har en väldigt känslomässigt störd relation.
Intensiv ångest (vilket ju är en vinst).
Stunder av fantasier om att jag är ett barn som fortfarande kan vaggas lugn.
Stunder av trygghet, av att vaggas lugn.
Personal


Jag har fått....
En ny vän. Vars relation till antagligen är mer destruktiv än fin. Eller jag vet inte. I det destruktiva finner en väl oftast det vackraste.
Flyttat till ett behandlingshem 30 mil bort som jag mestadels hatar.
En Psykolog.
Ett självskadebeteende som eskalerat (är det konstigt när en förlorat all sin trygghet på en och samma gång?
Aggressivitet, kaffekoppar flyger hejvilt.
Långa perioder av deppressivitet.
Långa perioder av uppgivenhet.
Förödande insikt om att jag är vuxen.

Och nu mår jag rätt dåligt.

I morgon ska jag åka iväg hela dagen med en personal till Kalmar för att göra "roliga" saker (precis som om jag tycker att någonting är roligt) för att jag har erkänt mej väldigt suicidal.

"I try not to live in the past, but.. sometimes the past lives in me"
- Jamie Ford

It´s painful to say goodbye to someone you don´t want to let go, but it´s more painful to ask someone to stay when you know they want to leave.

Now you´re just somebody that i used to know..


Och nu ska jag vara jättetöntig, men efter så många år i terapi vet jag att det till viss ångest finns en anledning, inte all, men ibland är det tamejfan inte mitt fel. Jag håller i vapnet och jag använder skiten. Ingen är på intet sätt ansvarig, men det finns en anledning till valen jag gör. Och note to self: Jag skriver alltid i affekt.

i feel like shit, and all i can do is.... feel it.


Määäh, för att vara lite positiv dårå. Jag har hittat en tatuering jag planerar att pränta in på kroppen. Och jag har hittat en text jag ska stjäla, förstora och piffa upp min vägg med. Sådetdå.