graTis.

Jag har inte börjat dagen med stesolid. Det var länge sedan. Däremot är hela mitt golv fyllt av splitter från allt av som kastas går, från igår. Kvällen var svår. Känslorna tog väl slut och nu är jag som vanligt, vad nu vanligt är. Jag ska kirra mej själv en cd-spelare. så retro, men min dator står på dygnet runt endast för musikens skull. Vi har ju inte internet förrän fyra på eftermiddagen (bortsett från på helgerna), så det känns ju rätt onödigt. Dessutom har jag blivit en kollegieblocks-skrivare så word-program klarar jag mej utan det också.

För nio år sedan fick jag ett sms: 

För tjugo år sedan var det här en lyckodag, synd att det inte är det nu.

Det gör ont i mej än. Det är nog den hemskaste meningen jag läst i hela mitt liv. Jag menar inte elakaste. Jag menar det som mentalt slagit mej själv hårdast på käften. Någonsin. Jag satt med övervak efter att ha blivit sydd i flera lager på halsen efter att skurit mej, riktigt riktigt illa. Jag tänker inte Hur kunde jag göra så mot mej själv? Jag tänker Hur kunde jag göra så mot min mamma?

Jag tänker ofta på henne. Numera. Hur illa jag gjort henne. Genom att vara den jag är. Att jag blev den jag är. Har ett foto på henne som ung. Som liten flicka. Hon förtjänar något bättre. Något så väldigt väldigt mycket bättre.

Grattis till mamma min.
Som fick sitt tredje barn för tjugonio år sedan.